Idag går vi in i vecka 21. Herregud va jag tycker att tiden går långsamt. Många av er skriver att tiden går fort? Jag kan tyvärr inte hålla med. Jag längtar som en galning. Samtidigt är det ju mysigt att veta att jag inte är ensam i min kropp. Vart jag än går så är jag inte ensam. Det är bara den där oron man bär med sig, att något kan gå fel... men jag vet att man inte får tänka så och jag försöker att inte göra det, men ibland så kommer tankarna. Jag antar att det kanske är normalt att få såna tankar ibland? Jag får nästan dåligt samvete när mina dyker upp.

Liten har fått en 21-veckorspresent av oss, en liten body. Jag är lite löjlig så jag känner att jag vill köpa något varje gång jag går in i en ny vecka....

Idag är det halt ute, men jag ska köra till jobbet. Jag är lite orolig för det och skulle helst låta bli att köra, med tanke på vad som hände förra veckan. Men jag antar att man ska ta tag i det med en gång och köra bil snart igen. Så det är väl bara för mig att sätta mig bakom ratten. Vi har ju i alla fall vinterdäck nu......